Noterade för första gången på länge sången från en talgoxe

En Blogg av Bo Nord

En märklig värld. Skrev ett långt stycke om covidkarantän och allmänt värdelöst mående och en för tillfället falnad låga (hur långt är ett snöre). Det är svårt att spela poker när livsgnistan inte är där. Speciellt när man springer som en alkis efter 10 elefantöl. Men det spelar inte så stor roll – vi har andra bekymmer nu. Då pokern inte bjuder på framgång svävar jag iväg och bjuder på inledningen på en, möjligen dystopisk (kanske egentligen en drömvärld med tanke på utvecklingen den senaste veckan), framtida pokerturnering. Vill ni läsa fortsättningen får ni kanske slänga in någon kommentar så man får i sig lite endorfiner – för såna kan jag fan behöva!

Talgoxen

Noterade för första gången på länge sången från en Talgoxe. Det skarpa ljuset störde blicken så att jag inte riktigt kunde se den, men intrycken som ändå trängde igenom ett avdomnat sinne ingav en lågintensiv känsla av saknad – eller rättare sagt någon slags melankoli. Förlorad historia i en framtid utan någon större mening. Ibland klarar hjärnan att pressa igenom känslor som borde stoppats av Chembrains senaste produkt – godkänd och starkt ”rekommenderad” av Europeiska Centralrådet. Intressant att embryot till dessa ”rekommendationer” föddes under den för evigt i historieböckerna inskrivna Pandemin som svepte över världen för 20 år sedan.

När man rör sig från en längre tid i Meta´s ”verklighet” och ut i den riktiga världen med kort om tid att ställa om tycks det som om produkten, lite patetiskt i folkmun kallad – pillret – inte hänger med. Att med ett piller lyckas balansera en människas psyke är givetvis ingen enkel uppgift. Egentligen ska det väl anmälas men jag antar att bristen plockas upp och analyseras av chippet i vilket fall som helst. Försiktigt kände jag på den lilla utbuktningen i nacken, som alltid, när den kom på tal eller för den delen i tanke. Men så var det med chippet. För att få vara med i samhället och ta del av Centralrådets bidrag, överhuvudtaget ha chansen att få ett av de få kvarvarande jobben eller som för de flesta numera fördriva sin tid i Meta´s oändliga värld var man tvungen att operera in det. Något alternativ fanns egentligen inte, inte för de flesta iaf. Fanns ens något annat. Att få byta möjligheterna mot en viss kontroll – ett beslut med ett svar.

Det finns en rolig bakgrund till det vi kallar Meta och faktiskt då också Centralrådets tillkomst. För ungefär 15 år sedan – 2027 – hade man från EU´s sida och egentligen också övriga västvärlden på allvar förstått den makt de största internet och AI baserade företagen fått och ökningstakten i denna process fortsatte då med oförminskad styrka. EU hann i viss mån påbörja lagstiftning för att minska dessa företags makt. Ett av de större företagen i detta skede råkade heta just Meta och hade precis närmat sig en närmast monopolitisk ställning i de universum som poppat upp på nätet. När EU tillsammans med ett USA mitt i en brinnande depression lyckades stoppa Meta och få bolaget i konkurs agerade de övriga storföretagen hårt och resolut. Man lyckades ta över den politiska makten i vad man kallade en gemensam kamp skapad av befolkningarna i den hårt ansatta Europeiska unionen och i USA. En så enorm och så väl dold påverkanskampanj mot det mänskliga medvetandet, iscensatt av dessa storföretag, kommer förmodligen aldrig mer ske – men så skedde maktövertagandet oblodigt – möjligen lämnades en del själsliga spår. Men med effektiv fortsatt indoktrinering kunde man sedan sopa dessa under mattan. Företagen i det s.k. ”Big Five” skapade Europeiska Centralrådet med representanter från vardera Alphabet, Amazon, Microsoft, Nvidia och Chembrain (Tidigare Astra Zeneca och Pfizer). Den här historien kräver såklart en helt egen berättelse för att till fullo förstå – framförallt finns långt ifrån all information tillgänglig – som bekant är det vinnaren som får äran att skriva historien. Men seglivade rykten gör gällande att där finns undangömda pappersdokument som ger en mer rättvisande beskrivning av händelseförloppet.

Men åter till min berättelse, kanske vardaglig i dåtiden, men betydligt mer riskfylld idag. Jag hade i min ungdom (jaja, även medelålder) ägnat en del tid åt den förnämligaste av utmaningar, nämligen poker. Visst – jag var ingen vinnarmaskin – men jag var heller ingen fisk. Fisk för övrigt, undrar hur en riktig måltid hade smakat. En tallrik med färsk potatis, en bit nästan glänsande lax och smörig hollandaise till det och ett par lätt kokta sparrisar, med krispet kvar, på toppen. Svalde snabbt en extra gång som om salivavsöndringen plötsligt ökade. Näringslösning i all ära – att få sätta tänderna i olika konsistenser och texturer vore något.

Pokern hade dött sedan länge, i en värld där AI knäckt matematiken och mediciner skapat människor med perfekt balanserade sinnen fanns där ingenting att hämta. När perfekt poker spelas försvinner edgen för alla, när sinnena är kalibrerade försvinner glädjen, viljan och skillnaderna i det också. Att the Big five valt att strypa all form av gambling var säkert också en del av förklaringen.

Det började en dag i ett kontaktområde i Meta. Ett kontaktområde är en avgränsad del av Meta där personer med högre uppmätta förmågor inom t.ex. sport, fysik, matematik, handarbete eller analys får möjlighet att träffa andra likasinnade. Dessutom öppnas delvis dessa förmågor upp mer fritt utan inverkan av ”the pill” – en obalans uppstår i sinnet. Tankarna kan bitvis återigen snurra fritt. Givetvis övervakat och kontrollerat – men ändå – obalans kan uppstå. Jag ska inte närmare gå in på denna del men efter många och långa samtal med en person i detta kontaktområde började jag skönja mönster, små subtila vinklingar, liknelser och berättelser. Ju mer tid jag ägnade i området desto tydligare blev det att ett subtilt pussel fanns, bitarna fanns där, i takt med att denna märkliga herre gav dem till mig pusslade jag ihop dem. Över ett år senare hade jag fått klart för mig, hoppades jag, att det fanns en möjlighet att delta i en pokerturnering. Ett märkligt pussel som leder till en pokerturnering, men min föraning var att det bara var början på något. Dold i dom avsides trakterna av samhället, ute i den verkliga världen, på platser som inte längre skulle besökas. Som jag för ett år sedan egentligen inte ens mindes kunde finnas, eller mindes gjorde jag nog, kanske vara minnena bara blockerade. En plats där chippet stördes ut, där all form av medicinering var förbjuden. Och jag hade bestämt mig – jag skulle ta mig dit – till turneringarnas turnering med risk för att förlora min nuvarande sköna, perfekt välmående och balanserade vardag helt utan konflikt. Platsen jag skulle ta mig till kallades Value Town!

// Bo Nord

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kategorier
Arkiv